Dagen efter

Ja, kanske inte som när jag var 20 och hade varit ute och festat hela natten lång, utan dagen efter mitt första millopp!
Har fått blåsor på vardera fot och känns lagom tung i musklerna. Annars helt ok faktiskt.
Har dessutom hunnit landa och tänka över mitt lopp. Sprang faktiskt fortare vissa sträckor än vad jag gör hemma! Inte en gång kände jag att det inte gick eller att orken tog slut, skönt!
På upploppet som skedde inne på stadion, stod min chef som gått i mål 10 minuter tidigare, och hejjade på. Min kompis var före och jag spurtade allt vad jag orkade.
Min mamma och moster var på plats, men de hade gått och handlat glass och missade därmed min målgång! Hahahaha!

Nästa lopp är Vårruset på 5 km, känns bra att variera sig.
Nu ska jag sätta mig och planera tisdagens BABYrunners pass.

SM milen Malmö, check!

Mitt första millopp någonsin är avklarat!
Är så glad och nöjd att jag faktiskt fixade det! Å jag blev inte sist!

När jag fick diagnosen på foten, mortonssyndrome, trodde jag att det var att dags att lägga mina relativt nyinköpta löpardojjor på hyllan, men icke! Mycket kämpande och ett år senare , fixade jag att springa milen. Under en timme dessutom! Närmare bestämt 56 minuter.
Jag. Gjorde. Det.

Return of the 100 Burpees...

Tisdagens BABYrunners pass gick minsann inte av för hackor! Kära Pernille hade sitt mest omtalade pass i bakfickan. Dvs springa 1 minut, gör 1 burpee, spring 1 minut igen, gör 2 burpees osv upp till 10 burpees och sedan neråt igen. Trodde jag skulle kräka... Men vilken fantastisk stämning det blev i gruppen, vi skrattade och pustade om vartannat.

Lite sur på mig själv att jag inte är starkare i armar och axlar, för jag vill ju kunna göra ordentliga armhävningar innan upphoppet.
Nåväl, det finns en lösning och det är att träna mer på det såklart!

Nu dagarna såhär efter känns träningsvärken rejält, och mer lär det bli efter SM milen på lördag!

Point of no return?

He he, ja men där står jag ju! Som startande i årets SM mil i Malmö. Mitt första millopp.
En liten del av hjärnan undrar vad tusan jag gett mig in på?
Bara foten håller, eftersom det är asfalterat hela vägen!

Instruera

I tisdags höll jag i löpträningen för nätverket BABYrunners i Malmö. Tidigare har jag känt mig lite osäker, eftersom jag inte har tyckt att jag är tillräckligt erfaren som löpare. Jag hade ju inte ens sprungit milen...

För första gången kände jag mig lite mer säker och kunde slappna av. Nu har jag ju ändå sprungit milen tre gånger...jodåsåatte... Märkligt att jag sätter mentala hinder för mig själv! Allt handlar om inställning till det man gör. För det kommer faktiskt tjejer till "mina" pass.

Har börjat landa mer och mer i att det alltid kommer finnas mer erfarna och mer kunniga människor än mig (prestationssökaren), och att de inte alltid ser ner på mig för det!

För sanningen att säga, det är nog det som det slutligen handlar om: jag är inte alltid bäst. Bara ibland ...